Karpfiskeskola 2: Vägen till napp!

[Läs gärna del 1 här först]

Vägen till det efterlängtade karpnappet – som oftast är det häftigaste ögonblicket i karpfiske – börjar som vi såg i första avsnittet av karpfiskeskolan redan innan fisket påbörjas. För att bli riktigt framgångsrika måste vi först välja ut ett vatten där vi har rimliga chanser att påträffa karparna. Därefter måste vi välja ett bra fiskeområde och hitta bra platser inom området att placera vår krokbeten på. Vi behöver också hitta en fungerande mäskningsstrategi, som kan locka in fiskar till vårt område och få dem att äta av maten med förtrogenhet. Ju mer lyckosamma vi är i detta arbete desto kortare och rakare blir vägen till napp.

Mest framgångsrik blir man när man får insikt i hur karpens födosök och födovalsprocess ser ut. Det är nämligen där många av svaren finns som länkar ihop olika fragment inom karpfiske till en begriplig helhet. Det är också här vi tar vid i vår andra lektion.

Karpens födovalsprocess: Karpen söker främst sin föda på bottnarna. Med hjälp av läppar och skäggtömmar – med vilka den kan hitta mat flera centimeter ner i eventuell dy – letar den sig fram till potentiell föda, vilken den plockar upp med läpparna. Om den finner den potentiella födan – fjädermygglarver, en kräfta eller kanske en boilie – attraktiv kommer matbiten att krossas av svalgbenständerna innan den sväljs. Om den inte finner maten attraktiv kommer den att avvisa födan.

Födovalsprocessen kan delas in fyra olika faser: Upptäckt av maten (eller betet), närmandet av maten, provsmakning och intagande av maten. Studerar man denna process ser man snart att alla delar måste hålla ihop – att man måste vara framgångsrika i varje fas för att regelbundet fånga karpar. Om vi inte placerar vårt krokbete (maten) så att karpen kan upptäcka det kommer födovalsprocessen aldrig i gång. Om vi överdoserar vår mat med luktämnen kommer karpen i fas ett eller två att känna obehag och simma iväg. Om vi presenterar betet felaktigt kommer krokbetet inte att väljas i den sista fasen, och så vidare.

Attraktiv mat är A och O: Attraktiv mat – tilldragande mäsk och lockande beten – som stimulerar till födointag ligger alltså tidsmässigt före ett fungerande tackel och är i princip en förutsättning för att vi skall få napp. Det mesta karpfisket i Sverige sker idag med boilies som krokbete, även om andra beten sakta med säkert får större utrymme. Boilies är enkelt uttryckt kokta degkulor. Kokningen syftar till att göra betena hårdare – och ge dem en skyddande hinna – för att minska riskerna för oönskade napp från arter som braxen och för att få ett bete som man kan fiska med under en längre tidsrymd.

Möjligheterna att variera storlek, form, vikt, hårdhet, lukt, smak och näringsvärden på boilies är oändliga. Beten kan alltså skräddarsys för vissa vatten och vissa specifika situationer. Exempelvis kan man i vatten med sutare och braxnar fiska med stora beten just i syfte att försöka minska antalet oönskade napp från dem.

Fiske med boilies, oftast hårda sådana, tycks idag handla lika mycket om bekvämlighet som att ha ett bete som ger napp. Hårda boilies är nämligen, med stor sannolikhet, inte lika attraktivt som några slingrande maskar, härligt doftande bröd, läckra majskorn eller mjuk boiliepasta. Däremot så är det bekvämt att slippa hugg från arter som mört och braxen.

Väljer man emellertid boilies som krokbete – vilket alltså ofta är bättre för att det får vara i fred från andra fiskar än karp – kan det vara mycket bra att ha mäsk som även lockar andra arter än karp. Ätande fiskar, oavsett arter, är nämligen utmärkta födostimulatorer och väljer vi bort chansen att få igång braxnar och sutare att äta, väljer vi även bort bra möjligheter att trigga karpar att bli nyfikna på ätandet och att delta i frosseriet.

Det går emellertid att göra hårda beten – vilka man kan fiska med i 24 timmar – mer attraktiva genom att omge dem med den degpasta som betet skapades med. Då får man de bästa av två världar: Ett bete som verkligen sitter kvar och en omgivande pasta som lockar betydligt mer än den hårda karpbullen. Om den mjuka pastan skulle attackeras av mindre fisk så kommer de att sönderdela den – vilket för övrigt kan utlösa den avgörande lockelsen för en karp i närheten. När karpen kommer fram till krokbetet – lockad av de sönderdelade partiklarna – finns där en hård boilie uppdukad och klar. Ett annat vanligt knep för att öka attraktionen på betet är att skala bort den skyddade hinnan, vilken annars kan hindra luktämnen att tränga ut ur betet.

Bottenbeten och pop-ups: Ett krokbete presenteras antingen liggande på botten eller svävande i vattenmassan på ett bestämt avstånd från botten. Att presentera betet på botten är en naturlig betespresentation och det fungerar allra bäst på litet hårdare bottnar och där det inte finns så mycket växtlighet, nedfallna löv och liknande som kan gömma undan betet för karparna.

Beten som presenteras en bit ovanför botten har den egenskapen att de är flytande. Avståndet till botten bestäms med hjälp av en liten tyngd, som ett blyhagel. Genom att justera avstånden mellan betet och blyhaglet justeras hur högt ovan botten det skall sväva. Ett sådant bete kallas pop-up. Presentationen är onaturlig – det finns ju inga svävande beten – men den har visat sig vara väldigt framgångsrik och populär.

Det kanske mest populära är emellertid att fiska med två boilies, en sjunkande närmast kroken och en flytande – pop-up – längst ut på håret. Den flytande bullen ställer sig då ovanför den sjunkande. Kombinationen går under namnet snowman – snögubbe.

Eftersom man oftast fiskar karp med flera spön så sprider många ut riskerna och möjligheterna genom att fiska med såväl bottenbete, pop-up som snögubbe.

Enkla tackel ger framgång: Om vi nu har identifierat en bra fiskeplats, lockat in karpar till fiskeplatsen, fått dem att äta intensivt och laddat upp med attraktiva krokbeten, så gäller det nu för oss att presentera krokbetet så attraktivt som möjligt. I den linjära process som vi följer i denna karpfiskeskola är det således först nu som tacklet på allvar kommer in i bilden.

Till skillnad från i England – varifrån vi alltså ofta hämtar våra tekniker och taktiker – finns det knappast några vatten hos oss där fisketrycket har varit så omfattande att karpar anar oråd på grund av sänkets färg, krokens storlek, för att linan inte ligger tajt mot bottnen, eller vad det nu är de skyggar för. Det betyder att tacklet sällan kommer in tidigare än i fas tre i karpens födovalsprocess – alltså när den provsmakar mat – men oftast i fjärde och sista fasen då den är förtrogen med vår föda. Detta betonar varför det är fel att direktöversätta vissa delar av det engelska karpfisket, som är skapat för fiskar med beteenden som ännu bara förekommer i ett fåtal vatten.

Så länge ett tackel presenterar betet bra och har bra krokningsförmåga spelar det ingen roll om det ser omodern ut i jämförelse med dem vi kan läsa om i engelska karpfisketidningar. Får vi inga napp hittar vi oftast orsaken till detta inom någon annan del av den helhet som karpfiske utgör, än själva tacklet.

Glidande tackel och bolt-rigs: Krokbeten är intimt förknippade med tackel och grovt sett finns två olika typer av tackel till bottenmete: Glidande tackel och bolt-rigs. Glidande tackel bygger på principen att en fisk som tagit ett bete inte skall känna något motstånd innan fiskaren gör mothugg. Bolt-rigs bygger på att fisken skall kroka sig själv mot ett motstånd – som sänket eller en hårdare ställd baitrunner.

Överlägset mest förekommande är olika typer av bolt-rigs, eftersom de flesta tycks känna sig mest förtrogna med dessa. Många anser också att de har bäst krokningsförmåga. Olika typer av bra bolt-rigs gör man enklast genom att köpa färdiga paket av de komponenter som ingår i dem, vilka finns här. Till dessa kopplar man sedan bara ihop den tafs man knutit. Många tycks också vara mest förtrogna med så kallade ”stiff-rigs” – alltså tafsar av styva tafsmaterial, som nylon och fluorocarbon. Sådana tafsar ger bra möjligheter till goda betespresentationer och de trasslar minimalt, till skillnad från olika mjuka tafsmaterial, vilka kan vara svårare att använda korrekt.

Glidande tackel är många gånger förbisedda inom karpfisket. Dels beror det säkert på att det är bekvämt. Dels beror det på att de sällan är helt motståndslösa och därmed väljs bort med motiveringen att fisken kan känna av det motstånd som finns och att den därför kommer att spotta ut kroken. Vid fiske på större avstånd eller om det finns mycket växtlighet inom fiskeområdet så är resonemanget rätt. Då finns i de flesta situationer så mycket motstånd att den grundläggande tanken med det glidande tacklet inte längre gäller. Vid fiske på kortare avstånd, som nära stranden, är jag övertygad om att det många gånger fungerar bättre än bolt-rigs.

Äntligen napp! I det ögonblick en karp krokas måste vi – oavsett vilken typ av tackel vi använder – bli varse om att ett dramatiskt händelseförlopp väntar inom några sekunder. Och vi måste vara beredda på tanken att det kan vara en urstark fisk på 15 kilo som kommer att bjuda upp till dans.

Och det är här – sekunden efter ett napp – som vi tar vid i nästa avsnitt i vår karpfiskeskola.

<< Här är första delen i denna karpfiskeskola.