Den gamle och Svartån

AV: JOHN B. ERIKSSON

Det pirrar i min kropp. För ett kort ögonblick slås jag av tanken att det var så här det kändes i ungdomsåren när jag var spänd inför en träff. Men det är inte till en ung och vacker kvinna jag sträcker fram min högerhand till strax nedanför Vågforsens
kraftverksstation vid östgötska Svartån, en av de mest legendariska och
mytomspunna platserna inom svenskt mete. Det är till en åldrad och fårad man.

När jag för några fiskevänner berättade att jag skulle träffa honom använde de alla ordet legend. Någon kallade honom superhjälte. Men i tider då kvällstidningar tävlar om slagkraftiga rubriker – och där mediokra idrottsmän och tv-personligheter blir till stjärnor – kan ord förlora sin innebörd. Det råder emellertid inget tvivel att mina fiskevänner använde dessa ord just för deras rätta betydelse. Själv har jag inspirerats av honom och hans vänner till den grad att det påverkat hela min livssituation.

Kaj Jonsson tar min hand. Vi hälsar.

Två timmar senare, när vi litet okoncentrerat pratar om det berömda vatten vi nu fiskar i, ser jag i ögonvrån att Kajs högerspö står och balanserar på banksticken.

– Du har napp!

Kaj greppar spöet. Motståndet är massivt. Fisken flyttar sig inte en enda centimeter ute i strömmen. Jag ber om en stor färna. Snart börjar Kaj emellertid pumpa in fisken. Rusningarna uteblir. Min förhoppning övergår till att det kan vara en stor, gyllene sarv som sitter där på andra sidan linan. Snart visar sig dock en braxen i ytan. Kaj håvar själv fisken.

Det är ett högryggat exemplar – en värdig representant för den art som Kaj och hans vänner jagade just här i Svartån på 1980-talet med kodynga som triumfkort.

Närmare tio år efter hans senaste besök vid ån sätter han sig i stolen med braxen i sin famn. Jag tar några bilder innan den återfår friheten. När den simmar ut i åns djup spricker Kajs ansikte upp i ett leende.

EN AV VÅRT LANDS STÖRSTA SPORTFISKARE. Utan tvivel tillhör Kaj de största
allra största profilerna någonsin inom svenskt sportfiske. Vid sidan av två SM-guld i pimpel, 1969 och 1971, har han bland mycket annat ägnat sig åt att på egen hand odla öring och han har engagerat ungdomar inom såväl sportfiskeförbundet som inom Kisa amatörfiskeklubb.

Som en av eldsjälarna i ett projekt som syftar till att säkerställa den storvuxna öringens fortbestånd i östgötska Storån och Åsunden fick Kaj i november 2005 vara med och dela på ett miljöstipendium. Då var Kaj 79 år.

Men för många av de sportfiskare som växte upp med Fiskejournalen på 1980-talet är Kaj alltså mest känd som en pionjär inom det moderna metet och inom specimenfisket. Tillsammans med fiskare som Arne Broman, Rune Karlsson och Per Torstensson fiskade han bland annat efter mytomspunna malar i Emån, efter karpar i Svenstorpssjön och efter braxnar här i Svartån.

KAJS GNISTA TÄNDS. Det var Lasse Söderberg som tände Kajs gnista för mete på 1970-talet. Då jobbade Kaj med ungdomsverksamhet inom förbundets östgötadistrikt. På Lasses initiativ skulle de lära ungdomarna modernt mete. Men kanske var det Kaj som blev mest fascinerad av specialspön, mäsk, bankstick, braxnar och pole-flöten. Och med sina nyvunna kunskaper inom metet fångade Kaj vid ett tillfälle 700 löjor med en sammanlagd vikt på 14,2 kilo.

Arne Broman uppmärksammade fångsten och 1978 träffades de två för första gången när Arne skulle bevaka en tävling för Fiskejournalens räkning. Mer eller mindre av en slump blev det så att Arne sov över hos Kaj och hans fru Mona under tiden för reportaget. De fann tycke för varandra och året efter bestämde de att Kaj och Mona skulle besöka Arne och hans fru Astrid.

Kaj – som fascinerats enormt av malen – bestämde dock att resan till Arne och skånska Munka Ljungby skulle gå omvägen via småländska Emsfors, där Emån rinner, för att söka ledtrådar efter den mytomspunna fisken.

Av en händelse kom de i kontakt med en man som kunde hänvisa dem till en Åke Gustafsson som visade sig bli nyckeln till framgång. Åke berättade för Kaj om malen och erbjöd honom att fiska från hans tomt.

I Munka Ljungby snackades det därför mal och följande år besökte Kaj och Arne, tillsammans med Per Torstensson, Emån och Åke. I anslutning till Åkes tomt fångade Kaj en fantastisk mal på 16,2 kilo. En fisk som fascinerat många svenska sportfiskare.

KAJS INTRESSE FÖR METE FÖRDJUPAS. Arne och Kajs vänskap förstärktes. Under en rad år besökte de varandra för att fiska. De utforskade en rad vatten i jakt på specimenfiskarna – de storväxta exemplaren. Ingen art var främmande för dem.

Efter en tid ledde Kajs intresse för att arbeta med ungdomar ledde fram till att ett gäng från Kisa amatörfiskeklubb bildade specimengruppen Östgötarna.

Kaj, som vid den här tiden var i sextioårsåldern, kallades ”gubben” av ungtupparna i gruppen som cyklade ut med fiskeutrustningarna till vattnen runt Kisa innan de blev gamla nog att köra bil.

På kort tid blev Östgötarna ett av landets framgångsrikaste gäng i jakten på storfiskar. Fem gånger vann de svenska specimentävlingen.

– Jag var stolt över mina ungtuppar, berättar Kaj.

Han stoppar in en påse snus under läppen.

– Det var mina pojkar.

GÄCKFULLT FISKE. Vi förflyttar oss till Öjebro, en av flera klassiska metplatser i Svartån. Platsen utmärks främst av en vacker stenvalvsbro med åtta valv som knappt blivit förändrad sedan den byggdes år 1797. Här har Jim Olah – som är med oss vid Svartån denna vackra vårdag – sett hur åtminstone ett dussin olika färnor rört sig i strömmarna. Flera av dem har också varit uppe och tagit det bröd han kastat ut.

Men när vi når fram ser vi bara någon enstaka färna och nappen uteblir. Vi ser det som ett ytterligare bevis på hur gäckfullt fiske kan vara.

Innan vi bryter för dagen tackar jag ”ja” till inbjudan att hälsa på Kaj och hans fru i deras sommarstuga nästkommande dag. Kaj har berättat om de fina öringar som finns där och jag vill ta tillfället i akt att se honom mata dem med bitar av mört.

TESTEBOÅN ÄR FAVORITMÅLET. Trots alla roliga fisken och expeditioner med Arne Broman och Rune Karlsson säger sig Kaj uppskattat resorna till Testeboån med vännen Bengt ”Putte” Nilsson allra mest. Dit åkte de många gånger. Kaj upprepar flera gånger att det var fantastiska resor. Men efter en stroke 1998 då Kaj tappade mycket ork har de två inte återvänt till Testeboån, även om Putte velat flera gånger.

– Kan det inte bli en sista resa Kaj? frågar jag.

Kaj tittar ut över den lilla öringdammen. Svaret dröjer och jag gör inget försök att påskynda honom.

– Det skulle inte bli något mer Svartån heller men det blev det, säger han efter en stunds tystnad.

– Och jag har ju återhämtat mig en del också, fortsätter Kaj.

– Ja, och en fin braxen fick du också.

Kaj ler.

– Putte är en fantastisk människa. Det är bara med en riktigt god vän man kan sitta tyst i två timmar utan att det känns obekvämt. Med Putte kunde jag det.

Vi tittar ut över öringdammen igen. Jag känner en enorm tacksamhet för att jag får sitta här och ta del av Kajs berättelser. Efter en stund bryter han tystnade igen.

– Braxenfisket med kodynga var förresten Puttes idé. Hemligheten bakom framgången var nog att kodyngan innehöll enorma mängder med kompastmaskar. Vi hade det i en sopsäck och transporterade det i husvagnen.

IDAG ÄR SIMON DEN BÄSTA FISKEVÄNNEN. Kaj och Mona fick en dotter som i sin tur för snart 20 år sedan fick en son – Simon – och med honom tycks fiskeintresset gå i arv.

– Är Simon genuint intresserad av fiske?

Min fråga tycks beröra Kajs innersta.

– Ja, det är jag så jäkla glad för.

Han tittar ut över öringdammen. Jag ser att den gamle mannen blir rörd av tankar jag inte kan läsa.

– Det är tack vare honom jag håller igång. Simon är verkligen min bästa fiskevän.

Kaj betonar både bästa och vän. För ett ögonblick tycker jag mig kunna skymta en tår i hans öga innan han ler. Jag ler tillbaka.

– Vad metar ni? frågar jag.

– Karp, den har ett jäkla sting på kroken.

Jag ler.

Kaj ler tillbaka.

– Kaj, du vet att du gjort ett enormt avtryck därute?

– Jag förvånas över att folk fortfarande minns mig.

Kaj berättar att han häromåret skulle köpa ett fiskekort i Jämtland. När han uppgav sitt namn tittade den unga fiskekortsförsäljaren, som var i tjugoårsåldern, på honom.

– Är du den Kaj Jonsson, pimpelfiskaren?

Kaj ruskar på huvudet och ler.

– Det är otroligt. Åren har ju gått.

Återigen slås jag av tanken att framför mig sitter en av de största som någonsin funnits inom svenskt sportfiske. En pimpelmästare. En pionjär. En legend. En superhjälte.

Hos den generation metare som växte upp med Fiskejournalen på 1980-talet – och som blev fast för livet – kommer Kaj Jonsson aldrig att bli bortglömd.