Fiske med bladvass – sjukt smart!

Fiske med bladvass – sjukt smart!

Kan man få fisk genom att fiska med sjöns vegetation? Denna text är hämtad från boken Storgäddor & Monstermalar. Ha nöje!

Tipsa en vän:
Ditt namn:Din epost:Mottagarens epost:

AV: JOHN B. ERIKSSON

PÅ SOLENS OCH VINDARNAS Ö..//…I och med att jag hade betydligt närmare till Öland än Johan Hedman så var det oftast jag som besökte vattnet. En stor del av min tid där ägnade jag åt att studera gräskarparna, vilka var tämligen lätta att hitta tack vare det klara vattnet. Jag försökte hitta ledtrådar om när, var och hur vi skulle fiska. Ofta kändes det som ett fruktlöst arbete. Jag tyckte att jag trampade vatten.

Vad letade jag efter?

Ett genombrott kom mest av en slump. Jag hade brutit av stjälkarna på flera olika vasstrån och därefter vikit ner stråna med flera blad i vattnet. När jag hade återvänt ett par dagar senare var alla blad borta. Stråna stod naket kvar.

Kunde det vara gräskarparna?

Jag berättade om iakttagelsen för Johan och vi fortsatte att vika vasstrån. De blad som pressats ner under ytan fortsatte också att försvinna. Det kunde inte vara en slump, ansåg vi. Vi kände iver. Kanske hade vi hittat en nyckel. Snart fick vi visuella bevis för att så var fallet.

Vi lyckades observera hur en gräskarp simmade fram till ett vasstrå som vi vikt och började tugga i sig ett par blad. Sen såg vi en till. Och en till. Snart hittade vi också ett mönster över hur fiskarna rörde sig i den stora dammen. Det tycktes som att de var vid vissa platser vid vissa tidpunkter på dygnet. Tydligt var i alla fall att de största fiskarna befann sig inom ett visst område i samband med gryningen. Tydligt var också hur fiskarna  inom det området rörde sig i nord–sydlig riktning efter land.

Vi hade nu ringat in var vi skulle sätta in stöten. Och vi skulle göra det med en absurd, spännande, helknäpp och genialisk idé. Vi skulle inte använda några beten. Det var tack och hej till sallad och till franskbröd. Nu var det spö, rulle, lina och en blank krok som gällde.

VI SKULLE GÖRA SÅ HÄR: På ett vasstrå skulle alla blad utom ett avlägsnas. I det blad som fick vara  kvar skulle vi göra ett snitt vinkelrätt, så att den yttre delen av bladet lätt skulle lossna om en fisk kom och slet i det. Kroken skulle placeras på bladspetsen. Genom att vecka bladet skulle kroken få ett bra fäste. Dessutom skulle kroken kunna stå vinkelrätt mot bladytan, vilket vi ansåg öka möjligheterna till att kroka en fisk. När kroken satts fast ordentligt längst ut på det ensamma bladet, så skulle vi vika strået och pressa ner bladet under ytan. När en gräskarp sedan kom simmande var bordet dukat. Ett enda smaskigt blad i en annars tämligen steril miljö skulle fresta fisken.

Vi ansåg oss smarta och uppfinningsrika.

Vi skulle fiska med två spön var och gillrade alltså totalt fyra fällor. Spöna var utplacerade efter den kant där fiskarna simmade. Tanken var att fiskarna, som skulle komma in i området från höger, skulle tvingas motstå frestelsen från fyra blad innan det passerat genom vårt fiskeområde för att undvika att bli krokade. Vi räknade odds. Chansen att någon skulle åka dit bedömde vi som stor.

BESÖK AV GIGANTISKA GRÄSKARPAR. Vi hade aldrig sett att en gräskarp komma in i området tidigare än klockan sex på morgonen. Det var mer än en timme till dess. Klockan var inte ens kvart i fem. Samtliga fyra krokar satt dock redan fast i sina respektive blad. Vi hade varit på plats tidigt i syfte att inte riskera att röja oss när vi pysslade med fällorna. Nu vankade vi av och an efter stranden och kände oss nöjda. Om än litet frusna.


Johan Hedman med en öländsk gräskarp i tiokilosklassen. Den största vi observerade var så mycket större. Utan tvekande större än den rekordfisk vi redan fångat [Bild: John B. Eriksson 2001]

Vi hade försäkrat oss om att krokarna satt stabila och vinkelrätta mot bladen. Vi hade kollat och dubbelkollat. Skulle en gräskarp tugga i sig ett blad skulle spetsen på en krok lätt tränga in vid mothugget.

Tiden gick långsamt. Vi spanade och spanade. Antingen var det lugnet före stormen, eller så skulle vi få uppleva ett antiklimax efter timmar av spänning och förväntan. Solen stod redan högt på den ljusblå himmelen.

Om en gräskarp skulle komma in i området var chansen stor att det var Johan som fick första chansen. Han hade spöet längst till höger och kroken var placerad i ett blad på ett vasstrå som stod i en kant där gräskarparna ofta simmade förbi. Det var också på den platsen som vi såg dem äta vassblad för allra första gången.

Vi såg fisken samtidigt båda två. Den gick inte att missa. En stor svart skugga rörde sig strax under ytan i det blå vattnet. Den vägde runt 10 kilo. Eller mer. Kanske var det ett rekordexemplar. Sakta närmade sig fisken den kant som de kanske använde som orienteringspunkt. Johan satt sig försiktigt på huk och greppade om spöet som hade legat och vilat på kalkstenen. Fisken vek av åt vänster, så som vi sett dem göra flera gånger. Den var nu bara några decimeter från bladet.

Jag stod blick stilla. Johan var beredd. Han hade spöet i handen. Fisken gled allt närmare och ställde sig med munnen mot bladet. Det skilde nu bara några centimeter mellan kroken och fiskens mun. Om gräskarpen var sugen på morgonkäk så var det nu bara att gapa och vrida loss bladet. Det gick flera sekunder. Det var som att scenen var regisserad för att sätta våra nerver på största prov. Kanske var fisken större än den största fisk vi dittills fångat. Den såg stor ut.

I princip fanns nu bara två alternativ om vad som skulle hända om några sekunder.

Det ena var att fisken skulle vrida sig och fortsätta sin simtur efter stranden. Luften skulle då säkert gå ur oss för några ögonblick, men vi skulle bli tvungna att följa fisken med fullt fokus. Nästa fälla var inte mer än ett tjugotal meter längre bort.

Det andra var att fisken skulle gapa och få in kroken i munnen.

Fisken rörde lätt på bröstfenorna och gled fram några centimeter. Den öppnade munnen och spetsen på bladet försvann in i gapet. Huvudet rörde sig på fisken och Johan reagerade. Han svepte spöet bakåt och gjorde mothugg

Detta var ett utdrag ur kapitlet Gräskarp på Alvar i boken Storgäddor & Monstermalar.