”Hellre en mört på kroken än en fluga i hatten”

AV: JOHN B. ERIKSSON

När Arne Broman som tioåring hittade en wobbler i Rönne å fascinerades han enormt. Något liknande bete hade han inte sett tidigare. Ivrigt prövade han lyckan och fångade redan vid första tillfället sin första stora abborre, en randig jägare på 1,2 kilo. Fångsten
blev startskottet på ett livslångt fiskeintresse.

Den tidiga fascinationen för fiskar och sportfiske kom långt senare att utgöra en viktig bas i hans skrivande om modernt mete och specimenfiske i Fiskejournalen på 1970- och 1980-talen. Ett skrivande som skulle visa sig förändra svenskt sportfiske för all framtid.

När jag sommaren 2006 – sjuttio år efter abborrfångsten – träffar Arne i hans hus vid Rössjöholmsåns strand i skånska Munka Ljungby för att prata om modernt mete och om specimenfiskets historia i Sverige är han ledigt klädd i en ljusblå friluftsskjorta och khakifärgade shorts. Mustaschen, som blivit något av ett kännetecken, är bortrakad eftersom den, enligt honom själv, inte längre gick att hålla välvårdad.

I arbetsrummet på övervåningen – där han producerat sina alster – är hyllorna efter väggarna fyllda av böcker om sportfiske och botanik. Av någon egendomlig anledning fastnar min blick omedelbart på ett par böcker av Richard ”Dick” Walker, den legendariske engelske sportfiskare som fångade världens kanske mest kända fisk – karpen Clarissa – i lika berömda Redmire Pool i september 1952.

– Walker är min favorit. Han var teknisk, okonventionell och hade en skön feeling, säger Arne medan vi sätter oss vid skrivbordet.

ENGLAND INSPIRERADE ARNE. Arne utbildade sig till journalist. Hans första arbete var på tidningen Arbetaren. Med tiden kom han att bli anställd på Åhlén & Åkerlund Förlag och bosatte sig i Bergshamra utanför Stockholm. I förlagets ägor fanns tidningen Folket i Bild för vilken Arne började göra fiskereportage.

– På redaktionen fanns engelska tidningar som Angling Times och Anglers Mail. Det var fantastiskt inspirerande att läsa dem. I Sverige fanns vid den här tiden knappt bra krok. Moderna flöten och banksticks saknades helt. I England låg metet mycket längre fram.

Efterhand ökade mängden uppdrag för Arne. 1968 var inkomsterna från skrivandet så stora att han vågade säga upp sig och bli frilansjournalist på heltid. Tillsammans med hustrun Astrid lämnade de huvudstaden för det hus de fortfarande bor i (Arne gick bort i januari 2007). Skrivandet kom allt mer att handla om sportfiske, bland annat i tidningen Sportfiskaren där Arne – tillsammans med Olof Johansson och Benkt Hanefors – i högsta grad såg till att storfiskregistreringen blev verklighet, trots kritik från bland annat Nils Färnström.

– Nils tyckte nog inte att det var gentlemannafiske att tävla om stora exemplar. Men samtidigt satt han som redaktör för en tidning som hade storfisktävlingar för gädda och lax, säger Arne och ler.

– Det var Nils som myntade uttrycket ”hellre en fluga i hatten än en mört på kroken”.

Arne fortsätter le.

Jag ler tillbaka.

Med storfiskregistreringen höjdes statusen för många så kallade skräpfiskar som mört, braxen och sutare. Med den fick de svenska sportfiskarna också en måttstock på vad som var en riktigt stor fisk för varje art.

ARNE FICK FRIA HÄNDER. Vid den här tidpunkten, i början på 1970-talet, var Olle W Nilsson chefredaktör för tidningen Svenskt Fiske/Sportfiskaren. Arne tillhörde de som tyckte att det behövdes någonting nytt.

– Olle hade ett mönster som var seriöst, det var mycket vetenskapligt och mycket fiskhistorik. Med tiden försvann pulsen i tidningen.

När Olof Johansson fick uppdraget att vara chefredaktör för en ny svensk sportfisketidningen – Fiskejournalen – så öppnades också en spännande dörr för
Arne.

– Olof ringde och frågade om jag ville ansvara för en avdelning som skulle heta spinn-mete-pimpel. Avtalet var schysst. Jag fick helt fria händer och kunde då bland annat dra nytta av allt jag läst om engelskt specimenmete.

Specimenfiske – målinriktat fiske efter särskilt storvuxna exemplar – var i och för sig ingenting nytt i svenskt fiske. Många fiskare hade genom åren sökt sig till vatten med stor fisk, som havsöringsfisket i Emån och lax- och öringfisket i Mörrum. Det nya som tillkom i svenskt sportfiske tack vare Arne och Fiskejournalen var mete i sötvatten efter arter som dittills inte varit eftertraktade byten, som ovan nämnda braxen och sutare, med flera karpfiskar.

Snart blev svenskar bekanta med termer som swingtipmete, banksticks, keepnets och avonflöten. Framförallt yngre fiskare tilltalades snabbt av det moderna metet. Det var ett i grunden billigt fiske samtidigt som chanserna var goda att det kunde finnas specimenfisk av åtminstone någon art i ens hemmavatten.

– Vi var okonventionella. I och med att det var svårt att få tag på utrustning till modernt mete gjorde vi artiklar på gör-det-själv-temat, som ”så gör du din egen håv” och ”bygg din egen bankstick”.

Arne tog ofta Lars-Owe Berglund till hjälp till dessa artiklar.

– Lars-Owe var en duktig. Tack vare hans händighet utvecklades svenskt mete.

PIONJÄRMETE I LAGAN. Tillsammans med Lars-Owe och andra fiskare bildade Arne fiskeklubben FK Balans. Det var från början en klubb för pimpelfiskare.

– Efter en tid bestämde dock jag och Lars-Owe att satsa på specimenfiske. Vi började köra efter abborre i Lagan. Vi satt ute i heldagar, vilket krävde tålamod, en av de viktigaste egenskaperna hos en specimenfiskare. Metoderna var enkla. Varför göra det märkvärdigare än vad det är?

Uppfattningen att fiska enkelt kom från inspiratören Richard Walker och framgångarna lät inte vänta på sig. Bottenmete med små daggmaskar gav abborrar på 1,7-1,8 kilo i Rönne å.

– Då och då vevade vi hem betet någon decimeter. Ofta kom hugget från abborrarna precis när betet började röra sig.

De fångade efterhand stora abborrar i en rad åar på västkusten, som Kävlingeån, Saxån och inte minst i Lagan där de tog de största i djuphålor där fiskarna samlade ihop sig inför leken. Arnes största abborre vägde 2 375 gram – en specimenfisk av allra högsta rang.

Till pionjärerna i FK Balans anslöt sig fiskare som Rune Karlsson, Ronny Svensson och Jörgen Larsson. En specimengrupp – Karparna – bildades och karpvatten kring Hässleholm, Perstorp och Örkelljunga undersöktes med framgång.

TIOKLUBBEN BLEV EN SUCCÉ. Efter storfiskregistreringen – som raskt blev en succé – kom nästa aptitretare för svenska sportfiskare när Arne Broman initierade ”Tioklubben” dit alla som fångade en gädda på tio kilo kunde anmäla sin fångst. För anmälan fick fiskaren ett märke och ett diplom. Även tioklubben blev en succé. Med den växte snart kunskaperna om var Sveriges stora gäddor huserade. Det inriktade fisket efter grov gädda blev populärt.

– Olof var inte bara en duktig fiskare. Han förstod tidigt värdet av tioklubben och vi fick in mycket stoff till tidningen genom den.

Nästa stora steg i utvecklingen av svenskt specimenfiske kom 1979 när Fiskejournalen – på Arnes och Olofs initiativ – startade ”Svenska Specimentävlingen”. Förebilden kom från just Richard Walker som beskrev en liknande tävlingen i bland annat boken ’Catch a big fish’.

– Vi gjorde om den efter svenska förhållanden.

Fiskejournalen specimentävling blev en omedelbar fullträff. Första året vann ovan uppländska UFF. Bengt Fredlund tog själv mer poäng än vad det lag som placerade sig tvåa tog tillsammans.

Snart anslöt sig fler grupper av storfiskjägare från ställen runt om i landet till tävlingen. Nya vatten utforskades, vikterna på de största fångade exemplaren blev allt högre och med det sköts rekorden i höjden. I takt med artiklarna om mete och specimenfiske ökade spreds sig intresset ännu mer. Snart hittades några av de klassiska metvatten som än idag utgör mål för specimenmetarna: som Hossmoån utanför Kalmar med dess storbraxnar, som östgötska Svartån som levererar monsterfiskar år efter år och som skånska Vittsjön där det fortfarande metas efter storvuxna karpar.

Så småningom skiljde sig Fiskejournalen skiljs från specimentävlingen.

– Orsaken till det var förmodligen att vi kände att vi kommit igång med specimenfisket i en sådan omfattning som vi önskat. Tävlingen hade också nått ett stadium som gjorde den svåradministrerad och svårkontrollerad.

Med svårkontrollerad menar Arne att vissa fiskare hade svårt att hålla sig till sanningen i sina anmälningar till tidningen. Fiskar anmäldes från fel vatten, vikter justerades och fiskare förstörde för varandra i jakten på storfisken.

Det var inte det specimenfiske som Arne en gång i tiden propagerat för. Han ruskar på huvudet.

– Det tycks ligga i sakens natur att vissa inte kan hålla sig från att fuska.

Svenska specimentävlingen var emellertid så pass etablerat att den drevs vidare i annan regi.

ARNE IMPONSERAS AV DUKTIGA FISKARE. De senaste 15 åren har Arne inte
engagerat sig djupt i specimenfisket och metets utveckling. Han säger sig därför ha svårt att uttala sig om sportens framåtskridande.

– Men jag imponeras av mängden duktiga specimenjägare. Respekten för bytet – och hanteringen av detsamma – är idag mycket stort vilket är oerhört glädjande.

– Jag vill också, främst till ungdomarna, poängtera vilket värde specimenfiske kan ge livet. Att utforska nya vatten tillsammans, att hitta vattnets ”hot-spots” och därefter metoderna att fånga fiskarna är en fantastisk upplevelse för de inblandade. Pricken över i:et är att se fiskarna simma tillbaka efter fångsterna.

Idag är förmodligen specimenfisket större än någonsin i Sverige. Richard Walkers landsmän påverkar om möjligt svenskt mete mer än någonsin. Och i ett längre perspektiv har Arne och andra pionjärer precis lämnat över stafettpinnen till yngre generationer.

I deras arv finns inte fusk och mygel nämnt – det är endast en produkt av att alla inte förhållit sig till sporten så som Arne tänkte sig från början. I deras arv finner vi istället ord som kamratskap, upptäckarglädje, lycka och livsglädje. Och det är dessa ord som Metebolaget bygger sin verksamhet på.

Att få vara en del av de äldres arv är en ynnest. Lyckas vi bära med oss stafettpinnen i rätt riktning kommer namnet på det moderna metets fader i Sverige – han som tidigt förstod att en mört på kroken är mer värdefullt än en fluga i hatten – att leva kvar längre än någon av oss kan ana.

Tack för allt Arne!

Fotnot: Denna artikel publicerades i tidningen Fiskejournalen 1/2 2007. Endast tre veckor efter dess publicerande somnade Arne Broman in vid 80-års ålder.

Jörgen Larsson gjorde en viss tid efteråt följande inlägg på fiske-feber.se:

”Det var med bestörtning och stor sorg vi under dagen nåddes av beskedet att Arne Broman har gått ur tiden. Efter en kortare tids sjukdom lämnade Arne hastigt och oväntat jordelivet i söndags, dagen innan han skulle ha blivit 80 år gammal.

Under flera årtionden var Arne Broman en av de mest tongivande och uppskattade skribenterna inom svensk fiskepress. Genom böcker och oräkneliga artiklar i såväl dagspress som sportfiskemedia har han för all framtid satt en stark prägel på utvecklingen inom svenskt sportfiske. Få, om ens någon annan, har betytt så mycket för sportfisket i allmänhet och det moderna metet i synnerhet.

Arne Broman var en föregångare och en förebild inom svensk sportfiskejournalistik. Genom fängslande och innovativa artiklar var han den som lyfte fram det moderna metet och lärde oss att uppskatta allt ifrån mörtar och braxnar till idar och karpar.

Arnes förmåga att beskriva och förmedla allt nytt och spännande gjorde plötsligt att vår lilla fiskevärld växte och blev betydligt intressantare. Arne Broman har välförtjänt kallats det moderna metets fader och vi är många som har honom att tacka för ett brinnande intresse och en aldrig sinande ström av fascinerande upplevelser vid våra vatten.

Personligen kan jag inte nog tacka Arne Broman för hans inspirerande och värmande ord, för den hjälp jag fick som ung, entusiastisk specimenmetare och inte minst för alla de råd och tips han gav till mig som färsk skribent i början av 80-talet. För mig var det en stor ära att få lyssna och lära av denna ödmjuka legend, att få vara med i samma fiskeklubb och så småningom kunna betrakta honom som en vän.

Arne Broman efterlämnar ett stort tomrum och i en stund som denna vill jag tro att något mer och bättre väntar runt hörnet, att vår gärning inte är fullbordad med livet här på jorden.

För mitt inre kan jag se hur Arne fortfarande sitter vid ett jungfruligt karpvatten, hur han knådar sin blodkorvspasta, rättar till snuset och placerar betena i kanten på ett näckrosbälte när solen försvinner bakom trädtopparna. Håll ut Herr Broman, hugget brukar komma i gryningen!”

MB 11-12-16