Pulshöjande: Karpfiske från flytring

AV: JOHN B. ERIKSSON

Sakta närmar jag mig den lilla viken där en karp försiktigt plockar flytande hundfoder. Vetskapen om att jag nu har en gyllene chans att kroka den gör att mitt hjärta slår allt fortare. Strax är fisken inom kastavstånd. Till min överraskning kommer en annan karp simmande i ytan ett par meter bredvid mig i riktning mot viken. Den verkar inte ta notis av min närvaro.

Försiktigt lägger jag ut mitt bete ett par spölängder bort. När som helst kan hugget komma. För varje sekund som går känns ruset allt starkare. Det är otvivelaktigt ett riktigt höjdarögonblick. Ett sånt som varje sportfiskare söker.

Väntan blir kort. En av karparna bryter den spegelblanka ytan och suger i sig betet. I mothugget exploderar hela min värld. Fisken rusar i ytan och växtligheten yr. Likt ett expresståg sätter vi fart, karpen och jag.

Jag skriker inom mig: Härligt John, njut nu, njut!

Men redan efter någon minut tar det slut. En omedelbar och ångestfylld tomhet ersätter kicken när den stora karpen gör sig fri. Min klocka stannar. Det välkända gamla bandet med tunga fiskeminnen börjar återigen rulla bakom mina ögonlock. Det här ögonblicket kommer att gå in på topplistan över händelser som ristat ärr i min sportfiskarsjäl. Önskan att ta en karp från flytring i mitt första försök blev aldrig verklighet.

Jag inbillar mig att nästa resa inte kommer att kunna ge samma kick som detta ögonblick gjort. Samtidigt får jag kvittot på det jag egentligen redan visste: Det går att ta karp från flytring och det kan bli riktigt rally.

DJUPT NERE I KARPTRÄSKET. För varje sommar sedan jag började fiska karp i ytan för 10 år sedan så har jag gått ner mig allt djupare i karpträsket. Idén att ta ytfisket ytterligare ett steg – och meta från flytring – gjorde mig så ivrig att den kostade mig en vinternattsömn den kväll idén slog ned.

Jag försökte fundera mycket kring fördelar och nackdelar med metoden. Helt klart var att jag inte skulle upptäcka karpar lika lätt från min låga position i vattnet. Samtidigt skulle jag nå karpar som inte var tillgängliga från land. Oftast kom jag emellertid inte så långt i mina försök att analysera. Den iver som väcktes gjorde mig oförmögen att vara effektiv!

Erfarenheten från det första försöket övertygade mig att jag skulle lyckas. På det stora hela hade ju verkligheten stämt överens med mina fantasier. Men på en viktig punkt fanns en stor skillnad. Jag hade befarat att karparna skulle skygga för min närvaro. Men någon sådan rädsla såg jag aldrig skymten av. En karp hade som sagt simmat endast ett par armlängder ifrån mig.

VINTERDRÖM BLIR VERKLIGHET. Nu är jag tillbaka vid sjön. Nu ska vinterdrömmen bli verklighet. Förberedelserna är därför noggranna. I det vänstra facket på flytringen ligger hundfodret. I det högra ligger krok, betesband och linfett, som är så viktigt för att få full kontroll på linan. Håven är fastbunden framför mig. Det enda jag inte är riktigt nöjd med är spöet. Jag fiskar med en tolvfotare med lång ändbutt som i vissa situationer under förra tillfället slog i ryggstödet. Ett niofots spö med kort ändbutt vore nog bättre.

Jag sparkar mig bort till den lilla viken där den förra scenen ägde rum. De sista tio metrarna är jag försiktig för att inte skapa för mycket turbulens i det stilla vattnet. Meter för meter närmar jag mig. Solen steker från den ljusblå himmelen. Jag slänger ut ett par hundfoderbitar. Någon karp borde vara här.

Efter några minuter lägger jag även ut mitt krokbete och skannar av den lilla viken från höger till vänster, sen från vänster till höger.

Efter en liten stund avslöjar sig en fisk i ytan. Jag kan följa dess väg mot mitt bete! Insikten att chansen troligtvis kommer nu gör att kroppens naturliga droger utsöndras i rasande takt. När fisken når fram till betet stannar den upp. Tiondelar blir till evigheter.

Jag ser inte om den har betet i munnen, men när den välinfettade linan rör sig på det stilla vattnet gör jag mothugg. Fisken reagerar våldsamt med en kraftig rusning åt vänster. Det finns ingen möjlighet i världen för mig att parera med simfenorna. Det känns som nåt sorts tivoli, jag snurrar runt samtidigt som jag åker framåt!

Förutom att jag är medveten om åt vilket håll vi åker så har jag ingen som helst kontroll över situationen.

När jag till slut känner att jag hanterar den kommer skrattet. Äntligen är jag på släp av en karp! Jag höjer ena näven och ger ifrån mig ett hårdrocksvrål. Jösses vad fel jag hade i mitt antagande att denna resa inte skulle ge samma kick som den tidigare resan. Nu stjäl jag tillbaka all den tid som bestulits ifrån fiskenörden.

Hundfoder, baits-bands, vassa krokar och fett till linan.

När vi är ute på djupare vatten och karpen börjar tröttna tacklar jag upp håven. Två minuter senare är den fånge. När jag sparkar mig mot den lilla bergshällen där jag klev ner i vattnet så är jag uppskruvad. Jag har fångat min första karp från flytring.

Älskade fisk!

EN SAGOLIK TUR. För den oinvigde som inte följt med i karpfiskeutvecklingen – men som minns skildringar där karpfiske framställdes som något som bara de mest pedantiska och tålamodskrävande sportfiskarna skulle lyckas med – ter sig säkert karpfiske från flytring som något extremt svårt fiske. Och i vissa sjöar är det säkerligen en uppgift med mycket dåliga odds. Men i vatten där karpar har lärt sig att ta flytande beten så borde oddsen vara rätt hyfsade att nå framgång.

Här tycks oddsen onekligen vara bra.

Efter en välbehövlig paus för att smälta mina intryck beger jag mig ut igen. Jag smyger försiktigt runt i vattnet, lägger ut beten här och var, i förhoppning att någon fisk ska gå upp i ytan och avslöja sig. Efter en stund lokaliserar jag ett par karpar vid ett stort buskage som hänger ut över vattnet. Grenverket är omfattande och utgör ett utmärkt skydd för fiskarna.

Försiktigt smyger jag fram till kanten på buskaget och lägger ut betet 5 meter ifrån mig. I normala fall skulle jag inte fiska så nära buskaget. Risken att fisken rusar rakt in i grenverket och fastnar skulle vara för stor, men tack vare att jag sitter på kanten av buskaget och fiskar utåt så räknar jag med att min press med spöet kommer att leda en eventuell karp ut mot frivatten om jag får hugg. Fiskar har ju en förmåga att simma ifrån pressen.

Jag blickar ut över sjön. Här har jag upplevt några av mina roligaste kickar och platsen har vunnit en central del i mitt hjärta. När stillheten lagt sig går en karp upp och plockar hundfodret. Innan jag ens hinner blinka efter mothugget har fisken hunnit in i buskaget. Bakom min rygg hör jag hur karpen försöker att göra sig fri. Den tycks ha simmat igenom hela buskaget. Med uppgivna bensparkar förflyttar jag mig ett par meter till den öppning där fisken simmade in.

Det rycker i spöet. Fisken sitter kvar. Jag höjer spötoppen och börjar veva in lina. En meter. Två. Tre. Karpen följer med. Plötsligt är fisken bara ett par meter ifrån mig. Linan tycks inte vara inlindad i några grenar. Med hård press och en massa tur är vi plötsligt utanför buskarna. Och i samma sekund som jag lyckas få karpen att rusa rakt ut i sjön förbyts hopplöshet till upprymdhet. Det är en härlig känsla i den gassande solvärmen.

När jag lyfter upp karpen ser jag att kroken är av. Spetsen ligger i mitt knä. Återigen har jag millimetrarna på min sida. Fångstchock skulle kvällstidningarna ha kallat det.

Älskade sjö!

KARPAR KRYSSAR I YTAN. Den heta sommarsolen gör det nästan omöjligt att vara ifrån vattnet. Och även om jag egentligen är nöjd med de två fiskarna så kan jag inte låta bli att sparka mig bort mot den lilla viken igen. Fan vet om det inte står en stor karp där nu.

En nyligen utlekt karp med små skador över kroppen. Efter bara några dagar hade den återhämtat sig från den tärande leken.

På vägen dit känner jag en osedvanlig ro, en själslig stillhet. Semesterveckan, som egentligen började med ett fantastiskt gösfiske i en fantastisk miljö, är nu på väg att fullbordas på bästa sätt. Jag tänker på alla dörrar som öppnats, på de utmaningar som jag nu måste anta, och på vilka karpar som måste lära sig att ta beten från ytan.
Några fiskar kryssar i ytan ett femtiotal meter till vänster om mig. Jag tolkar det som en trivselyttring i det varma vattnet. Ska jag försöka att ta en dem?

Bakom min rygg hör jag min far ropa:

– Har du fått någon fisk?

Jag gestikulerar att jag kommer och börjar sparka mig tillbaka till den lilla urgamla bergshällen. Det är tio meter kvar.

Älskade land!