Peter har kört i Skantzsjön under 35 år

AV: JOHN B. ERIKSSON

Kanske blåste det en varm sydvästlig vind över Skantzsjön i Hallstahammar en sen junikväll 1978. Kanske hade en del av flanörerna efter sjöns östra sida noterat gänget som allt oftare satt i hörnet av sjön och fiskade. Kanske antog dem att fisket handlade om abborre eller gädda, eller möjligen något finare, öring kanske. Något annat fiske var väl inte att tänka på. Inte vid den tiden.

Men grabbarna vid sjön hade upptäckt att där fanns något helt annat: Fina rudor! Och att dem gick att fånga! Fyra av dem, Peter Mokricki, Johnny Westh och bröderna Mats och Ulf Carlsson kom att bilda en av de första specimengrupperna i Sverige: SG Rudorna.

Fångsterna av de stora rudorna, upp till 1,6-1,7 kilo, gjordes i en tid när det specialiserade metet var helt nytt i Sverige. ABU´s bronsmärke låg på 800 gram och Sportfiskarnas märke låg på kilot jämt, så fångsterna gav eko långt bortom tegelbyggnaderna där industrierna huserade. Ett par grabbar från huvudstaden kom till Hallstahammar för att göra reportage och fiska.

Förmodligen hade varken metarna eller flanörerna en tanke på att detta fiske skulle vara med och lägga grunden för ett starkt meteintresse i den lilla bruksorten ett par mil väster om Västerås.

Stockholmarnas besök ledde till att grabbarna fastnade på bild i den fisketidning som Lasse Söderberg skrev för. Det är nog ingen avancerad gissning att tonåringarna var stolta över att ha blivit uppmärksammade.

”Rudaviken” i Skantzsjön. Namnet kommer ifrån att det var här som de första specimenmetarna huserade för sisådär 35 år sedan. I bakgrunden den en gång i tiden toppmoderna sporthallen.

NÄR SPECIMENFISKET BÖRJADE ATT SLÅ ROT I SVERIGE så hade av naturliga skäl inga kulturer skapats. Tanken att returnera fiskarna fanns inte från början och för att få de åtråvärda storfiskmärkena slogs rudorna ihjäl. Fiskarna skulle finnas till hands för eventuell kontroll. Snart upptäckte grabbarna själva att det var fel att ta död på fiskarna.

Hur många fanns där egentligen? Skulle detta verkligen kunna fortsätta?

Såsmåningom gick det bra att anmäla storfångsterna om fjällprov tagits. Det var ett stort steg i den utveckling som vi idag har bakom oss, och efter en tid togs inte ens fjällprov på rudorna. De släpptes tillbaka ändå.

Närmare 35 år efter att Peter Mokricki trängdes med de andra grabbarna om den bästa platsen för att fånga de stora rudorna, så jagar han vidare i sjön. Han har vuxit upp vid vattnet och sett hur det har utvecklats till ett spännande karpfiskevatten med pjäser över 15 kilo.

- Det är fantastiskt kul att se att vi numer har så stora karpar i vår sjö. Det hade vi inte en tanke på under 1980-talet, säger Peter.

Vid sidan av rudafisket fanns det dem som tidigt riktade sitt fiske efter de storvuxna ålarna som simmade i Kolbäcksån och i Skantzsjön. Flera exemplar över två kilo har fångats, även om det redan på den tiden var långt mellan de storvuxna exemplaren.

Men det var rudafisket som satte Skantzsjön på kartan. Kring 1980 var det 5-6 grabbar som körde specimenfiske efter rudor. Några andra fångade visserligen ett exemplar eller två, men Peter ser dem mest som fritidsfiskare. Inga som fiskade målinriktat.

Det var inte bara specimenfiske som lockade grabbarna i SGR. De började även med tävlingsmete tidigt.

- I början var det vi fyra. Vi var faktiskt långt före grabbar som Pierre, Mylläri och Hapaoja, säger Peter med en viss stolthet i rösten.

- Som mest var vi kanske tre lag á fyra lagmedlemmar som tävlingsmetade i kommunen.

Något omfattande tävlingsmete bedrevs emellertid inte i Skantzsjön. Resultaten var för klena. Istället tävlingsmetades det på andra ställen, som vid Strömsholm nere vid Mälaren. Vid Skantzsjön fortsatte emellertid specimenfisket efter ruda i sjön. 1984 fångade Peter 15 rudor i vikter mellan 900 gram och 1500 gram.

- Det året fiskade jag 45 dagar i sträck, berättar Peter.

Rudafisket fortsatte för hans del i ytterligare fyra år innan fokus förflyttades över till ål och senare till karp. 1995 fångade han dock ett par rudor vid det tillfället han tog sin första karp i sjön. Året efter att de första cirka 80 fiskarna släpptes i. Då hade Peter ingen tanke på att det nu, ett femontal år senare, skulle fångas karpar på över 15 kilo i sjön.

I 18 år har Atletfiskarna byggt och utvecklat Skantzsjön som karpfiskevatten.

I inledningen på kapitlet Karpfeber i min bok Storgäddor & Monstermalar skriver jag om de nyinsatta karparna:

”Känslan av att vi skulle få träffa Jan Wendt och få fiska i det legendariska karpvatten som jag läst om så många gånger var kraftfull. Innan avresan stod vi vid Skantzsjön i Hallstahammar och beskådade hur flera relativt nyinsatta karpar slogs med sjöfåglar om våra brödbitar under pilträden som hängde ut över vattnet.

Det var en härlig syn att se de små kraftpaketen. Tanken på att de i framtiden skulle kunna nå de vikter som karparna redan hade nere i Gustafsborg, 10–20 kilo, gjorde att karpfebern den eftermiddagen uttryckte sig på ett sådant sätt att någon utomstående, med all rätta, skulle ha undrat hur det egentligen var fatt med oss. Hela resan till Skåne satt jag som på nålar.”

FÖR PETER VAR EMELLERTID INTE FISKET ALLT. Han var en stor son från byggden med extra mycket krut i händerna. Hans målmedvetenheten ledde fram till SM-guld i boxning och många har vittnat om att det var tufft att möta Peter. Senast på ett fiskemöte som ägde rum i november 2011 – vid tidpunkten för skrivandet av denna artikel – så var det en fiskare från Surahammar som kläckte ur sig till Peter att det var han som hade satt stopp för dennes boxningskarriär. Stjärnorna hade visst snurrat rejält efter ett möte med Peter och han kände väl att han inte var av rätta virket. Kanske var det skönt för honom att efter många år få möta sin överman under trevliga och lättsamma omständigheter.

Sedan några år är Peter en av de allra mest engagerade grabbarna vid den konstgjorda sjön, som en gång i tiden grävdes för hand. Genom sjön löper Strömsholms kanal. Totalt utgör vattenytan en area om 8-9 hektar. Det största delen av sjön är grund, 1 – 1,7 meter, men kanalfåran som skär sjön i nord-sydlig riktning är djupare. Med anledning av att den ligger i kanalen rör sig alltid färskt, syrerikt vatten genom sjön.

Vid sjöns östra sida ligger Brukshotellet granne med den en gång i tiden praktfulla sporthallen. En asfalterad väg som övergår till grusväg löper längs hela sjöns strand. Vid norra änden av sjön ligger en grusparkering och väster om sjön har det hittills varit tämligen obebott, men här finns sedan flera år detaljplaner på ett bostadsområde.

Vy över sjöns östra strand. Byggnaderna på bilden är Brukshotellet.

Finanskrisen tycks dock ha satt tillfälligt (?) stopp för byggnationsplanerna. På denna västra sida förbättrades två platser rejält genom att ett tiotal grabbar byggde ”peggar” av brittiska mått under hösten 2010. Som ramar användes gamla järnvägssleepers och åtta ton grus transporterades dit för hand.

HUGGSEXA OM PLATSERNA. Föga överraskande har dessa platser varit de mest populära under 2011. Fisketrycket har där tidvis varit mycket hårt och här har också flera av dem fem stora fiskarna fångats under året.

- Det är roligt att dessa platser kommit till nytta, men vi räknade kanske inte med att det skulle bli sådan huggsexa om dem bland dem som kommer till utifrån. Många lokala grabbar hann aldrig dit efter jobbet på fredagarna, säger Peter.

-  Grabbarna som kommer hit gör ju inget fel. Vi skulle säkert ha gjort likadant om vi inte haft något karpvatten och om det fanns en motsvarighet till Skantzsjön i Arboga, Katrineholm eller Fagersta, forsätter Peter.

FÅTAL ORIGINALFISKAR. Av de åttiotal karpar som sattes i 1994 finns bara ett fåtal kvar. En tämligen noggrann och gedigen kartläggning över fångster under senare år visar endast 9 kända originalfiskar. Med kända menas här fiskar som varit uppe under de senaste 5 åren, alltså senare än 2006.

Förutom fyra av de stora – Big Mama, Laila, Loke och Bigge (Fransyskan kommer från en annan utsättning) – så är det en hanfisk som går under namnet Sjuan, möjligen fjällkarpen Storfjäll, en spegel kring 11-12 kilo som kallas Inge, samt tre ännu icke namngivna spegelkarpar. Fler än så är det inte. Inte vad som är känt. Men det finns bilder från 2003-2005 på fiskar som då vägde 5–7 kilo men som sedan dess inte är kända.

Kanske är det så att någon eller några av dessa finns kvar. Men som har lyckats hålla sig undan håvmaskorna.

Tommi Pulli med spegelkarpen sjuan som han fångade vid två tillfällen under 2011. Senast på ny toppvikt.

BIG MAMA ÄR MEST EFTERTRAKTAD. Hon växte bra under de första 10-12 åren men stod tämligen stilla under några år kring 2005–2007, precis som många andra fiskar i sjön gjorde vid den tiden. Därefter har fiskarna rusat i vikt och det är rimligt att anta att storleksökningarna på fiskarna hör samman med nyutsättningar av fisk under denna period (det är ju ett känt fenomen att äldre fiskar påverkas positivt av nya, yngre och livliga individer) och ökad mäskning.

Spegelkarpen Big Mama.

Under 2011 fångades Big Mama, vad vi vet, vid tre tillfällen. Första gången vägde hon in på 16 kilo, andra gången på 17 kilo och tredje gången på 17,8 kilo. En kul parentes är att hon fångades de två första gångerna på Dynamite Baits Sardine & Anchovy. Hur stor Big Mama kommer att bli vet naturligtvis ingen av oss. Vi kan bara spekulera. Men vi tror och hoppas hon kommer att bli ännu tyngre. David Edlings fångst av Vårtan i Mörtsjön i Täby på 20,45 kilo inspirerar onekligen. Liksom bjässen på 19,9 kg från Sollentuna häromåret. Om hon håller form, lyster och vikt och storlek kring 17,5–19 kilo är vi mer än glada och nöjda.

Peter Mokricki fångade henne själv häromåret på 15,7 kilo. Även det ett av många sjörekord som karpen stått för.

Förutom Big Mama finns alltså fyra andra stora karpar. Ett gemensamt namn på dem som har använts är ”The Big Five” eller ”De fem stora”. Näst tyngst är, vid tillfället för skrivandet av denna text under hösten 2011, Fransyskan med en vikt kring 16 kilo och därefter Loke, Bigge och Laila som senaste de fångades vägde kring 14 kilo. Kanske har någon av dem passerat 15 kilo nu.

Vid sidan av ”de fem stora” finns ytterligare 17–20 kända spegelkarpar i sjön. Med kända menas här fiskar som varit uppe någon gång under de sista fyra säsongerna. Antalet fjällkarpar är mer osäkert, men vi gissar att det handlar om 30–40 individer över 2 kilo.

FISKAR PÅ TILLVÄXT. Som ägare till Metebolaget vill jag gärna tro att Metebolagets existens på orten har spelat roll för den positiva utvecklingen vad gäller fiskarnas storlekar i sjön. Med Metebolaget har tillgängligheten av bra, näringsrika boilies ökat i Hallstahammar. Och det är fler som mäskar än tidigare.

Att Big Mama gillar boilies råder ingen tvekan om. Hon har fångats på Mistral Baits Banana Tutti, Crab Creme och Rosehip – flera gånger om per smak (!) – liksom ett par beten från Dynamite Baits. Även de andra karparna i sjön har plockat upp beten från Mistral och Dynamite Baits vid åtskilliga tillfällen. I ärlighetens namn så känner vi inte till en enda känd karp som inte nappat på Mistrals beten. Det om något visar vilka bra beten Mistral gör.

NÄRMARE 500 UTSATTA KARPAR. Byggt på tämligen noggranna och gedigna genomgångar av fångster från Skantzsjön under flera år, så uppskattas att karpbeståndet i Skantzsjön utgörs av kanske 50–70 individer. Den stora osäkerheten utgörs dels av att kännedomen om antalet fjällkarpar inte är jättebra. Dels på grund av att vi de facto inte vet om vi har fiskar vi inte sett de senaste fem åren.

Av de kända fiskarna som finns i sjön så har 11 olika fiskar, vid ett eller flera tillfällen, kommit upp över 10 kilo. Det är vad vi vet. Men gissningsvis har vi ett par till över 10 kilo i sjön.

Dessa fiskar är dem som idag blivit kvar av totala utsättningar på över 500-600 karpar. Resten är, vad vi förstår, borta.

Huvudorsaken till att kanske bara 10–15 % av alla utsatta karpar blivit kvar är att Strömsholms kanal går tvärs igenom sjön. Den avgränsas alltså både uppåt och nedåt av slussar. Att fiskar slussat ut från sjön har också varit känt under ett antal år, då dessa skådats nedströms sjön. Dessa fiskar har sedan hamnat i Kolbäcksån.

Peter Mokricki, en av Västmanlands första specimenfiskare i slutet på 1970-talet. Idag ordförande i Atletfiskarnas karpfiskekommitté och sjöansvarig för Skantzsjön.

För Atletfiskarna, som är ansvarar för fisket i Kolbäcksån, Strömsholms kanal i Hallstahammar, samt då även Skantzsjön, så är det naturligtvis ett problem att investeringar och arbete hotas av att fisk försvinner från sjön.

– Vår strategi är att med jämna mellanrum sätta i fler fiskar i Skantzsjön. Upphör vi med det, så riskerar vi också att karpfisket i sjön på sikt kommer att upphöra och den risken tar vi inte, säger Peter Mokricki.

Ämnet berör Peter:

– Vi har också förstått att det cirkulerar en massa synpunkter, rykten och kritik för hur vi arbetar med vår egen sjö, fortsätter Peter.

– För mig och många med mig är det enkelt; om vi i Atletfiskarna gör så mycket fel och gör ett så dåligt jobb, så rekommenderar jag att man är tyst och slutar sprida negativa vibbar och håller sig till andra vatten.

Ett annat rykte som cirkulerar är att det skall finnas mängder med karp i sjön. I själva verket handlar det kanske alltså om så få fiskar som 6-9 stycken per hektar. Istället för att fara med osanningar menar Peter att det är viktigt att vara korrekt i beskrivningar, så att folk på ett ungefär vad som simmar i sjön.

– Det känns inget kul att behöva berätta för unga grabbar,  som kommit hit efter att det läst på Internet att det finns massor med karp i sjön, att det är betydligt fler blankdygn vid sjön än dygn som ger fisk.

- Fler än en gång har vi snackat med besvikna och snopna grabbar som varit säkra på fångster.

Annars talar Peter varmt om gäster. Många som besöker sjön uppträder exemplariskt och är förebilder för de yngre grabbarna som nyfiket rör sig runt sjön.

Men i takt med fiskarnas storleksökning har också ett visst busliv kommit som ett brev på posten.

– Det ligger i vår värdegrund att dela med oss av det vi har. Även om vi inte har så mycket. Men 2011 var inget bra år, förutom fångsterna. Låt oss hoppas att ingenting är på väg att förändras.

Peter hänvisar till fiskare som käftade med fiskekontrollanter, om fiskare som körde bil  på gångvägarna runt sjön och att det lämnades kvar bivvies på platser i syfte att boka dem.

- De icke-fiskande i Hallsta tror att det är vi. Många av dem förstår naturligtvis inte att det kommer folk utifrån för att fiska i sjön. Vi får skämmas inför grannar och arbetskamrater.

- Kanske tar många saker och ting för givet. Som fiskerätten i Skantzsjön. Men blir det inte riktig ordning och reda under 2012 kommer jag personligen att rekommendera huvudstyrelsen i Atletfiskarna att ställa in alla typer av gästfiske vid sjön. Ordförande Pierre Welander är införstådd i problemen.

- Jag hoppas att de bra grabbar som kommer utifrån även under 2012 hjälper oss med arbetet att hålla ordning och reda på alla sätt och vis.

Peter blickar ut över sjön.

- Visst är det trist att vi ens ska prata så här, men jag förstår klubbar som har sina sjöar för sig själva. Det är ett bra sätt att hålla busar och snackare borta.

Ryktet att Atletfiskarna skulle stänga sjön helt för fiske är alltså även det fel. Men fiskekorten kommer att bli dyrare.

– Atletfiskarna har legat fullständigt fel vad gäller priset för karpfiske i Skantzsjön under ett antal år. Det har grävt stora hål i ekonomin och det tänker vi att kompensera för rejält från och med nu, säger Peter.

ENGAGAMANGET LYSER. Trots 35 år vid sjön så lever drömmarna vidare och Peter ser fram emot många fler spännande fiskår.

- Vi har en enastående historia i Hallstahammar. Vi är ett homogent gäng lokala gubbar som trivs i varandra sällskap vid och utanför sjön. Och som välkomnar bra folk. Jag hoppas vi har kul lång tid framöver.

- Jag hoppas också att fler  yngre grabbar skall komma in i sporten. Det är ju dem som skall ta över och förvalta arbetet, menar Peter.

Men när vi på allvar pratar längtan släpper Peter sin roll som sjöansvarig och aktiv i Atletfiskarna.

- I enkelhet längtar jag bara efter ett riktigt run och en stor, fet karp.

Kanske sitter Peter där utanför Brukshotellet nedanför kapellet om ytterligare 35 år med sin reciever i fickan.

Eller vad elektroniken och tekniken då har att erbjuda.

Tiden får utvisa.

Fotnot: Nedanstående blogginlägg gjordes två dagar efter att artikeln publicerats här på Metebolaget;

”Under helgen har det inkommit flera positiva kommentarer om vår artikel att Peter har kört i Skantzsjön under 35 år. Inte minst om att Atletfiskarna upplåter fiske till allmänheten och om det engagemang som finns kring sjön.

Jag pratade nyss med en glad Peter per telefon:

- Kul att folk gillat att läsa artikeln. Jag vill å Atletfiskarnas vägnar tacka Svenska karpklubben för att dem har bistått Atletfiskarna i bygget av denna karpsjö. Det framkom inte i artikeln, men det har varit värdefullt för klubben.

- Jag hoppas också att fler klubbar tar vara på denna möjlighet som karpklubben erbjuder, jag är säker på att många andra klubbar som ännu inte skapat ett eget karpvatten skulle kunna ha stor glädje av det.

Som sjöansvarig är han också klubbens kontaktman vad gäller fisket i Skantzsjön. Peter nås per peter.mokricki@se.abb.com.

- Har man frågor och funderingar kring fiske i Skantzsjön så är man välkommen att kontakta mig. Då får man korrekt information, hälsar han.”

John B. Eriksson