Smygfiske är häftig karpjakt
Smygfiske efter karp - hur häftigt som helst!

Smygfiske är häftig karpjakt

Att smyga sig på sitt byte och lyckas se när det tar betet är utan tvivel bland det häftigast som finns inom sportfisket. Om bytet dessutom är en stor karp kan man räkna med rock´n´roll i samma ögonblick som fisken känner mothugget.

Tipsa en vän:
Ditt namn:Din epost:Mottagarens epost:

AV: JOHN B.  ERIKSSON

Att med spöet i handen aktivt leta efter karparna och försöka att lura dem till hugg efter att man har avslöjat deras närvaro är en grymt häftig fiskemetodik. Själv fastnade jag för smygfiske, eller ”stalking” som det också kallas, för mer än 15 år sedan. Sedan dess tillhör ett aktivt smygande på karpar mina absoluta favoritfisken.

Fisket skiljer sig markant från det mer omfattande larmmetet som riskerar att bli tämligen statiskt när man hittat en fiskeplats (på gott och ont!). Den tydligaste skillnaden mellan de två metodikerna ligger i att man vid smygfiske sällan doppar sitt bete om man inte avslöjat någon fisk – eller starkt misstänker att där kan vara fiskar.

Avgörande för att lyckas är att ha förståelse för hur karpar beter sig för att lättare kunna tolka de tecken som de på olika sätt lämnat ifrån sig. Ju mer observationstid, desto lättare blir det att upptäcka karparna.

När jag började med detta fiske fanns en tämligen bred uppfattning i Sverige att smygfiske efter karp enbart gick att bedriva i mindre vatten med intima miljöer. Endast ett fåtal hade erfarenhet av smygfiske i stora vatten. Idag är förhållandena annorlunda. Idag vet vi att storleken på vattnet inte spelar någon roll. Idag vet vi att det går att bedriva smygfiske går alltså att bedriva i de allra flesta typer av vatten: Små som stora, näringsfattiga som näringsrika, vegetationsrika som vegetationsfattiga och djupa som grunda.

Det handlar om att våga bryta barriärer och att att göra rätt saker på rätt plats vid rätt tidpunkt!

KARPAR AVSLÖJAR VAR DE BEFINNER SIG. Enklast – i denna ofta svåra fiskeform – är att hitta karpar varma och soliga sommardagar. Då är nämligen chansen stor att avslöja både karpar som är i rörelse och karpar som är i vila. Karpar i rörelse ger ifrån virvlar och bubblor, de kan visa sig i ytan och deras stökande bland växtlighet kan göra att den rör sig på ett onaturligt sätt. Karpar i vila – vilka ofta är mer eller mindre stillastående – avslöjar sig genom att de står och vilar högt upp i vattenpelaren på grunt vatten, ibland så att ryggen bryter vattenytan.

Det svåra med smygfiske är att de tecken som fiskarna ger ifrån sig ofta är vaga och därmed svåra att upptäcka. Ofta krävs övning för att avslöja dem och som regel finns ett tydligt samband mellan erfarenhet och hur fort en fiskare avslöjar karp.

Om man trots idogt letande bland växtlighet, på grundområden och under överhängande buskage, inte lyckas hitta någon karp – vilket inte alls är ovanligt – kan man på platser och i områden som man tror håller fisk lägga ut litet lockbeten som franskbröd eller flytande hundfoder. Ibland dyker fiskarna upp som från ingenstans! Men se upp med att avslöja för sjöfåglar vad du sysslar med. De brukar ha betydligt lättare att hitta godbitarna än karpar. Ibland blir de till problem. Vid sådana situationer kan man tvingas att övergå till att lägga ut sjunkande mäsk för att locka in karpar till ett visst område.

UTMANA FISKEN! När man upptäckt fisk gäller det att kunna närma sig den eller dem så pass mycket att man kan presentera betet på ett attraktivt sätt utan att man själv röjer sin närvaro. Självklart är det låg profil och tystnad som gäller. Om fisken äter i ytan – vilket de flesta förknippar med smygfiske – har jag funnit att fiske med frilina den allra bästa metoden: Alltså att endast fiska med en agnad krok på huvudlinan.

Är fisken längre ut än man når kan man tvingas att använda någon typ av vikt – som controller – men denna kan göra skada än nytta. Det gäller att använda dessa med finess och återhållsamhet. Ibland är de ovärderliga…

Visar karpar intresse för de flytande godbitarna utan att våga ta dem – vilket man ofta märker genom att det bildas virvlar i ytan av de sugna fiskarna – brukar ett snabbt byte till flötmete nästan alltid resultera i hugg. Med detta enkla men högeffektiva triumfkort – alltså att sänka betet under ytan – sänker man även karparnas guard långt under midjan. På detta vis har jag tagit många karpar!

DIREKTKONTAKT MED KROKEN ÄR A OCH O. En annan stor skillnad från traditionellt larmfiske – som idag nästan uteslutande sker på så vis att karparna krokar sig själv när de tagit betet – är att man vid smygfiske själv krokar fisken.

För att lyckas med det krävs direktkontakt med kroken, vilket man får med en infettad lina som flyter på ytan och genom att inte har mer lina ute än vad situationen kräver. Man skall alltså inte behöva veva in en massa löslina som ligger och skräpar på ytan innan man kan driva in kroken i fiskens mun.

Innan själva mothugget är det också till ens fördel om tänkt ut scenarier över vad som kan hända under fajten:

Ligger håven inom räckhåll?

Åt vilket håll kan den tänkas rusa?

Finns faror i vatten där fisken kan gå fast?

Är jag beredd att hoppa i om situationen så kräver?

Ju bättre förberedd man är desto större är chansen att man går segrare ur striden.

UTRUSTNING FÖR SMYGFISKE. En stor tjusning med smygfiske är att det kräver minimalt med utrustning. Den vanliga karpfiskeutrustningen, ett 12 fots spön med testkurva på 2–3 lb och en rulle laddad med nylonlina på 0,28–0,37, fungerar många gånger bra.

Ibland när det är trångt bland buskar och grenar kan det dock vara lättare att hantera ett kortare spö, som 9 fot, och där det är mycket vegetation fungerar flätad lina bättre än nylon eftersom den skär av växterrötter och dylikt. Risken att fisken går fast minskar alltså med flätad lina.

I övrigt behövs inte mer än en håv, litet karpmat, en slangbella att skjuta ut beten med, litet krok och linfett och ett par polaroidglasögon, som reducerar solstrålarnas reflexer på vattenytan. En kikare är också ett bra hjälpmedel i jakten på tecken som fiskarna lämnar ifrån sig.

ALTERNATIVT SMYGFISKE. Förutom att smyga efter land, som är den traditionella och vanligaste typen av smygfiske, kan man ta fisket ett steg längre genom att ta sig ner i vattnet i olika former. 2005 gjorde jag mina första försök att ta karp från flytring (artikel kommer) och i detta fiske finns mycket att upptäcka och utveckla.

I korthet kan sägas att den allra största fördelen med att ta sig ut i vattnet med någon typ av hjälpmedel – som flytring – är att man kan nå platser och områden som är omöjligt att nå från land. Därmed är inte bara metodiken häftig och nervpirrande – den kan dessutom vara högeffektiv! Vid fiske från flytring är ett kortare spö med kort ändbutt att rekommendera då en längre mest är i vägen.

Vill man testa något annat ball kan man göra som den legendariske engelske karpfiskaren Chris Yates gör i den klassiska karpfiskefilmen ”Redmire Legends” där han ställer ut en skyltdocka med kläder, hatt, solglasögon och ett spö på grunt vatten i några dagar. Efter ha mäskat kring dockan en tid blir fiskarna förtrogna med dess närvaro. Yates byter då plats med dockan och krokar en karpflötmete i det klara vatten, bara ett par meter från där han står!

Eller så provar man någonting helt annat – inom karpfiske är möjligheterna oändliga.