Det var fan på tiden…

… sa Anton till sig själv medan ögonen gick mellan väderrapport raderna på Yr.no. Äntligen lite fiskbart väder, hett! Synd att att jag är sjuk…

Abstinens borde vara en av dom sju dödssynderna, då den i rätt mått kan få en person att gå till oanade längder för att tillfredsställa den specifika känslan av tomhet. Som att traska genom tät och ytterst kuperad skog med pulkor, ryggsäckar, stolar och as-tunga beteshinkar som välter bara man ställer den på pulkan, för att fiska ett par timmar. Galet i många ögon, men magiskt i fler…

Södra Sverige runt på tre dagar, dessutom sjuk, säger egentligen allt om abstinensens påverkan på en försiktigt galen fiskare.

Dag ett började i Kalmar trakten. I sällskapet fanns Gustav och Jesus av Malmö, honom känner ni även som Henrik Stale… men jag har sett honom ovårdad i vitt! Och Henrik lät sig inte vänta, speciell som han är tog han flest fiskar av oss med en fin slank fisk mellan sex-sju kilo på topp. Det är annat än vad jag kan säga om mig själv och Gustav som bommade fisk, på fisk, på fisk…  Iof, fick jag ett par mindre fiskar. Men inget att tala om, inte ens skönhetsmesigt.

Henrik lyckades även fånga en fisk märkt av gädd-doktorn Olof Engstedt, 2007. Mer om detta på http://mammothpike.blogspot.com/

Men det kom en lördag och Jesus byttes ut mot Jesper, som jag inte längre kan kalla Snipan, ett mysigt namn som följt med honom under en kortare period än förväntad då han totalt dominerade mig och Gustav under lördagens fiske i Blekinge. Största fisken bjöd Jeppe på medan Gustav förmodligen fångade den finaste gäddan mina ögon skådat på länge, den var en egen form av perfekt.

Dagen i sig bjöd på underhållande fiske med intensiva hugg-perioder och underbart vinterväder. Och efter att ha sett Jeppe gäla en finare fisk blev man inte mindre taggad för att även kriga på söndag.

Vi återgick till småland för söndagens fiske, nu feber… men vad gör man inte!? Ett par feberdämpade så var det dags. Vi valde en skog-sjö i centrum av småland som förra vintern under ett pass bjöd på över 40 fisk med en vacker 107cm hög 8 kilos som topp.

Efter att Jesper hade gjort 4-5 hål, la han sig ner bredvid ett hål i ett skrik av mjölk-syra och muskelpump. Isen var sjukt tjock, vilket är ytterst ovanligt då det är strömmande vatten praktiskt taget genom hela sjön. Men när Jesper kom in i andra andningen, då han fick köra upp alla hål (Gud va fint att vara sjuk ibland), började jag att sakta lägga ut spöna. Och det tog inte långt tid innan vi kände igen detta magiska småländska vatten, för när hugg-perioderna kom så var det som om vipporna träffat fläkten. Vid ett tillfälle hade vi tre hugg samtidigt, jag slog sönder mitt knä och bommade fisken medan Jesper visade rutin och kammade hem bägge. Jag ska kanske inte ge min Plachet för mycket kredd, men han har under hela helgen dominerat mig fullständigt, och även här lyckades han att plocka en fisk runt 8. Undra om inte jag har lärt honom någonting jag själv glömt bort?! Han kommer vara farlig framöver…  Ta mig på orden, farlig!

Låt oss hoppas att vädergudarna är snälla näst kommande vecka så att vi åter får komma ut på isarna i jakten på den efterlängtade, övergödda, sjukt feta, sagolikt perfekta fisk=)